Se också den tryckta versionen av Nordens språk med rötter och fötter:

Nord 2004:8

ISBN 92-893-1043-X

Mer information

Nordiska språk i forntid och nutid

Språklikhet och språkskillnad, språkfamiljer och språksläktskap

Arne Torp

Språken i Norden:Tre familjer – många språk

I Norden finner vi både närbesläktade språk och språk som hör till helt olika familjer. Det politisk-geografiska område som vi kallar Norden sträcker sig ända från Grönland i väster över Island och Färöarna och till Finland i öster – med Danmark, Norge och Sverige mitt emellan. Inom detta stora område talas språk som delvis har ett gemensamt historiskt ursprung (se bild 1).

Från 1700-talets slut har språkforskare känt till att språket med tiden förändrar sig på ett sådant sätt att man kunnat bilda s.k. lagar för hur ljuden på ett steg i språkutvecklingen motsvarar tidigare och senare stadier i samma språk. Ljudlagarna är ett av de viktigaste verktygen i den historisk-komparativa metoden, då man med hjälp av dem kunnat etablera en rad språkfamiljer, dvs. grupper av språk som har utvecklats från ett gemensamt ursprung. Hur lagarna fungerar i praktiken, skall vi se närmare på senare.

Till att börja med skall vi bara se hur ljudlikhet kan användas till att etablera olika språkfamiljer. Vi skall då jämföra de fem första räkneorden på fyra språk från den indoeuropeiska språkfamiljen, nämligen svenska, tyska, engelska och franska, och så samma räkneord på samiska, finska och ungerska som hör till den uraliska familjen:

Bild 2: De fem första räkneorden i en del indoeuropeiska och uraliska språk
indoeuropeiska uraliska
svenska tyska engelska franska samiska finska ungerska
ett eins one un okta yksi egy
två zwei two deux guokte kaksi kettö
tre drei three trois golbma kolme három
fyra vier four quatre njeallje neljä négy
fem fünf five cinq vihtta viisi öt

 

Som vi ser så liknar räkneorden i de tre första språken varandra ganska mycket, och det beror på att de hör till samma gren på det indoeuropiska »trädet«, nämligen den germanska. Franska hör däremot till den romanska grenen som har utvecklats från latin, som är ett s.k. italiskt språk. De franska räkneorden påminner därför mycket mindre om räkneorden i de tre första spalterna, men vi kan fortfarande ana en viss likhet. De uraliska räkneorden är däremot helt annorlunda än de indoeuropeiska, men har i gengäld en inbördes likhet. Bland de uraliska språken ser vi att samiska och finska måste tillhöra en annan gren än ungerska.

När det rör sig om helt olika språkfamiljer, skulle det däremot varit både oväntat och osannolikt att räkneorden skulle påminna om varandra, och som vi ser gör de ju inte heller det. Indoeuropeiska och uraliska är alltså två olika språkfamiljer just för att man inte med hjälp av ljudlagarna kan göra ett gemensamt ursprung gällande.

Inom en och samma språkfamilj kan vi emellertid använda ljudlagarna till att etablera olika undergrupper. Som vi ser av exemplen kan de nutida medlemmarna i en språkfamilj ofta vara ganska olika, precis som avlägsna släktingar är det i den biologiska världen. Om de hör till samma familj, har de emellertid utvecklats från ett och samma »urspråk«. Det urspråket har vi ofta inte något konkret vittnesbörd om i form av skriftliga eller andra minnesmärken, liksom vi inte heller vet särskilt mycket om hur våra förfäder såg ut i en avlägsen forntid.

Inom språkvetenskapen kan forskarna emellertid med en hög grad av sannolikhet rekonstruera sådana okända »urspråk« med hjälp av den historisk-komparativa metoden. Metoden går bl.a. ut på att jämföra både nutida språk och speciellt de äldsta formerna som vi har konkreta vittnesbörd om i form av skriftliga traderingar. I Norden finns i dag språk som tillhör tre olika familjer, och förhållandet mellan de enskilda medlemmarna i varje familj kan schematiskt framställas som i bild 3.

Bild 3: Språkfamiljerna och språken i Norden

Bild 3

Det är alltså viktigt att skilja mellan nordiska språk – som är en gemensam beteckning för den nordgermanska undergruppen i den indoeuropeiska familjen: danska, svenska, norska, färöiska och isländska – och språk i Norden, som också omfattar språk både från den uraliska språkfamiljen: samiska och finska – och från den eskimåisk- aleutiska familjen: grönländska.

Den indoeuropeiska språkfamiljen skall vi tala mycket mer om senare, men först bara några ord om de två andra språkfamiljerna.

Grönländska tillhör den eskimåisk-aleutiska familjen, för grönländarna eller inuiterna, som de själva kallar sig, har sina språkliga släktingar västerut – i Nordamerika – via Nordkanada och Alaska till ögruppen Aleuterna söder om Berings hav. (Se artikeln om grönländska.)

Familjenamnet uraliska talar om att språkforskarna antar att finnarna och samerna har sina språkliga rötter i närheten av Uralbergen i Ryssland. Den uraliska familjen omfattar förutom diverse små språkgrupper i Ryssland också ett stort europeiskt språk, nämligen ungerska, samt finskans både språkligt och geografiskt nära granne estniska. Finskan och estniskan är faktiskt så nära besläktade att man delvis kan förstå varandra inbördes. Men förståelsen går i stort sett bara åt ena hållet – esterna är nämligen mycket bättre på att förstå finska, än finnarna på att förstå estniska! (Se även artikeln om finska.)

På många andra platser i världen gäller också att folk i ett mindre språksamhälle i regel förstår det »stora« språket mycket bättre än omvänt. Det ser vi bl.a. också i förhållandet mellan små och stora nordiska språk: De allra bästa är de som tillhör det minsta nordiska språksamhället, nämligen de ca 45000 färingarna – de förstår faktiskt alla nordiska språk synnerligen väl, inklusive lite isländska. Svenskarna, som med sina nästan nio miljoner utgör det största nordiska språksamhället, hamnar däremot i regel på sista plats: Undersökningar har visat att svenskar förstår både danska och norska sämre än danskar och norrmän förstår svenska.

Samiska kan i språkligt hänseende knappast räknas som bara ett språk, eftersom de samiska »dialekter« som skiljer sig åt mest är lika olika som t.ex. skandinaviska och tyska, dvs. de går inte att förstå inbördes. (Se artikeln om samiska.) Det innebär att samer från olika dialektområden ofta inte kan tala samiska med varandra, men i stället måste använda ett gemensamt främmande språk. I praktiken blir det då flertalsspråket i det aktuella landet (norska, svenska, finska eller ryska). Ett sådant gemensamt främmande språk som folk med olika modersmål använder när de skall tala med varandra, kallas ett lingua franca.

Lingua franca

Lingua franca används i dag om ett vilket som helst språk som folk med olika modersmål använder som gemensamt kommunikationsmedel, utan att det är någons modersmål. Numera är det först och främst engelskan som i stora delar av världen fyller den funktionen, men t.ex. i det gamla Sovjetunionen är det oftast ryska. I Afrika kan det vara diverse gamla europeiska kolonispråk (engelska, franska, portugisiska) men även mera lokala afrikanska språk (t.ex. swahili i Östafrika).

Bokstavligt talat betyder lingua franca emellertid ’franskt språk’, men den benämningen hänvisade inte ursprungligen till det vi i dag känner till som franska utan till ett s.k pidginspråk. Pidginspråk är ett förenklat hjälpspråk som inte är någons modersmål, utan bara används när folk utan gemensamt modersmål talar med varandra. Detta ursprungliga lingua franca var då ett sådant pidginspråk med synnerligen förenklad grammatik, men baserat på ord från diverse romanska språk (speciellt provençalska, italienska och spanska). Det användes i handeln runt Medelhavet i många hundra år, från medeltiden och fram till 1800-talet. I våra dagar finns det många pidginspråk i andra delar av världen, oftast baserade på ord från europeiska kolonialspråk (särskilt engelska och franska).

Tidigare fanns det också ett pidginspråk i Skandinavien, nämligen ryssnorska, som användes i den s.k. pomorhandeln mellan ryssar och norrmän i Nordnorge från 1700-talet och fram till första världskriget. Orden i ryssnorska var dels hämtade från ryskan och dels från norskan, men även från diverse andra europiska språk (engelska, tyska, holländska). Pomor är ett ryskt ord som kan översättas med »kustbor« eller »folk som bor vid havet«.

Hänvisningar till internetadresser där du kan läsa mer om lingua franca, pomorhandeln och ryssnorska finns på sidan 74.

Det är ju inte speciellt överraskande att språk som inte har något påvisligt gemensamt ursprung är synnerligen olika. Men även inom de enskilda språkfamiljerna finns ofta stora skillnader mellan de olika »familjemedlemmarna«. Det gäller i hög grad i den uraliska familjen, och inte mindre i den indoeuropeiska familjen, som vi nu skall se lite närmare på.

<< Föregående sida [Sida 2 av 15] Nästa sida >>