Se också den tryckta versionen av Nordens språk med rötter och fötter:

Nord 2004:8

ISBN 92-893-1043-X

Mer information

Nordiska språk i forntid och nutid

Språklikhet och språkskillnad, språkfamiljer och språksläktskap

Arne Torp

Skandinavien: Olika språk eller bara dialekter?

Ett geografiskt område, där talspråket varierar på ett sådant sätt att grannar alltid kan tala med varandra med hjälp av modersmålet och så att ingen av parterna behöver speciell träning eller undervisning för att förstå den andra, kallas ett dialektkontinuum. Nedan ser du vad vi kan tänka oss att folk från tre större skandinaviska städer skulle svara, om de blev tillfrågade om var de bor. Här skulle inte uppstå språkproblem, även om det inte rör sig om grannstäder. Observera att skrivsättet återger uttalet; det visar alltså inte det normala skriftspråket.

De lokala dialekterna i Skandinavien utgör ett sådant dialektkontinuum. Om man reser söderut från Finnmarken i Norge genom hela Norge, Sverige och Danmark till Sönderjylland eller västerut från Österbotten i Finland genom Norrland i Sverige till Norges västkust, skulle granndialekterna hela tiden vara inbördes förståeliga.

Avståndsspråk

Om t.ex. en bonde från Älvdalen i Sverige och en fiskare från Västjylland i Danmark skulle tala med varandra på sina respektive lokala dialekter, skulle det däremot uppstå stora problem. Eftersom älvdalsmål och västjylländska inte omedelbart är inbördes förståeliga, kan de räknas som två olika avståndsspråk. Trots det hör dessa två talspråk ändå till samma dialektkontinuum, för det finns inte någon skarp gräns i de lokala dialekterna mellan Dalarna och Västjylland; det rör sig hela tiden om en glidande övergång.

 

Avståndsspråk

Vill du höra hur älvdalsmål och jylländska låter, hittar du språkprov på de här adresserna:

swedia.ling.umu.se
www.statsbiblioteket.dk/dlh

I gränsområdet mellan Sverige och Norge är det närmast en politisk sak att avgöra om en dialekt skall räknas som svensk eller norsk. På vissa ställen har gränserna ju faktiskt också ändrats för några sekler sedan – Jämtland och Härjedalen var t.ex. norskt område före 1645. Det är däremot mycket lätt att avgöra om en norrman talar samiska eller norska, eller om en finne talar finska eller svenska. Här finns det nämligen ingen gradvis övergång, här är det antingen-eller.

Inte heller i det tysk-danska gränsområdet råder det någon tvekan om vilket språk en person talar, även om alternativen här kan vara flera och det rent språkliga avståndet är mycket mindre. Här står nämligen tre olika germanska dialekter mot varandra: sönderjylländska, plattyska (= lågtyska) och nordfrisiska. Det finns i dag dessutom många som talar både riksdanska och högtyska i gränsregionen. Trots att det språkliga avståndet är mycket mindre än mellan finska och svenska, är riksdanska och högtyska inte heller omedelbart inbördes förståeliga. I alla de här fallen rör det sig alltså om olika avståndsspråk, eftersom inte heller grannarna förstår de andras språk, om de inte har lärt sig det.

Om sönderjylländska, plattyska och nordfrisiska

Det finns inte något allmänt erkänt standardiserat skrivsätt för de tre dialekterna. På adresserna nedan kan du läsa mer om varje dialekt och bl.a. se att det finns många olika idéer om hur uttalet skall återges. Den frisisktalande personen nedan kommer således från en stad som på högtyska heter Niebüll (formen Naibel är s.k. Algemeyn Nedersaksisch Schryvwyse dvs. »Allmänt nedersaxiskt skrivsätt«).

Plattyska:
Frisiska:
Sönderjylländska:

 

Standardspråk

Hittills har vi talat om skandinaviska dialektkontinuer som om det inte fanns något annat talspråk i Skandinavien än de lokala dialekterna. Alla vet naturligtvis att det inte alls är fallet – snarare tvärtom. I dag är det i praktiken i väldigt hög grad de s.k. standardtalspråken som dominerar, åtminstone i Danmark och Sverige.

Ett standardtalspråk är ett talspråk som är standardiserat, dvs. det finns normer för hur talspråket skall vara. Ett standardtalspråk är i våra samhällen dessutom nära knutet till ett skriftspråk. Både standardtalspråk och skriftspråk är relativt enhetliga i ett större område, t.ex. i en nationalstat. På båda de här punkterna skiljer standardspråket sig från dialekterna som varierar lokalt och vanligen bara existerar som talspråk. Reglerna för korrekt språkbruk existerar bara i huvudet på dem som använder den dialekt det gäller.

Ett standardtalspråk har i regel mycket högre prestige än lokala dialekter. Detta har primärt sociala orsaker på grund av att både standardtalspråket och skriftspråket är baserade på talspråket som används av en politisk och ekonomisk elit, oftast knuten till huvudstaden. Men på grund av den sociala prestigen uppstår det också en idé om att standardspråket är det enda »korrekta« språket, och att dialekterna på något sätt är fel. När man talar om danska och svenska språk, är det nog därför mest standardspråket i tal och skrift man tänker på; danska och svenska dialekter är liksom något annat.

I Danmark och Sverige är de traditionella dialekterna på stark tillbakagång i de flesta områden, så att det mest är äldre människor på landsbygden som talar vad dialektforskare skulle kalla för »äkta dialekt«. Dessutom lägger de allra flesta både danskar och svenskar nästan automatiskt bort en eventuell lokal dialekt när de talar med folk från andra delar av landet.

I Norge är situationen lite annorlunda. Det beror bland annat på att man i Norge har två utgåvor av skriftspråket, s.k. bokmål och nynorska, något som vi senare kommer närmare in på. Men den speciella norska språksituationen visar sig också genom att de lokala dialekterna används betydligt mer i Norge än i grannländerna. Formellt yttrar den norska dialekttoleransen sig t.ex. genom att norska lärare inte får lov att rätta elevernas talspråk. Eleverna har med andra ord full rätt att använda sitt naturliga talspråk även på lektionerna, oavsett vilken dialekt det rör sig om. I praktiken ser vi detsamma när lokala dialekter i Norge också kan användas i situationer då standardtalspråk skulle varit en självklarhet i grannländerna – t.ex. när folkvalda talar i landets nationalförsamling Stortinget. I muntliga massmedia som radio och tv talas också ofta dialekt; de enda som är skyldiga att hålla sig till bokmål eller nynorska, är medarbetarna i det statliga radiobolaget NRK när de använder manuskript, däremot inte i friare samtalsprogram.

<< Föregående sida [Sida 6 av 15] Nästa sida >>